En gravhög i södra Sibirien har legat frusen i nästan tre tusen år. Runt de döda låg omkring tusen hampfrön, och hår från graven bär kemiska spår av ämnen från hampa. Forskarna bakom studien kallar det det äldsta direkt daterade belägget för att människor använde växten för dess berusande verkan. En svensk arkeobotaniker har arbetat med fyndet i sju år. Alla är inte övertygade.

Graven i Uyukdalen

Gravhögen heter Tunnug 1 och ligger i Uyukdalen i republiken Tuva, i södra Sibirien. Den byggdes av skyter, ryttarfolket som spred sig över stora delar av den eurasiska stäppen, och räknas till de äldsta kända skytiska furstegravarna. Högen är omkring 140 meter i diameter och döljer ett system av gravkammare i trä, med bronsföremål, pärlor, vapen och ridutrustning (ScienceAlert).

Utgrävningarna började 2017, och laget bodde i tält i månader under säsonger med träsk, snöstormar och frost (AP via PBS). Det som gör platsen ovanlig är marken. Den frusna och vattenmättade jorden har skyddat inte bara skeletten utan även hår, hud, textilier och frön, något som efter så lång tid normalt inte finns kvar (Göteborgs universitet). I högen finns också resterna av dussintals offrade hästar (New Scientist).

Omkring tusen frön, en enda växt

Hur många frön som hittades skiljer sig mellan källorna. Universitetet i Bern skriver ungefär 1 000 (ScienceDaily), Göteborgs universitet skriver mer än 1 400. Sex av dem har kol 14-daterats, och tillsammans med övriga dateringar visar de att fröna lades i graven i början av 700-talet före vår tideräkning.

Fröna låg runt skeletten. Arkeobotanikern Natalia Riabogina vid Göteborgs universitet pekar på en detalj som gör graven unik: "Hampa var den enda växt som skyterna lade i just denna gravhög."

Fröna i sig säger inte vad växten användes till. Hampa har odlats för olja och fiber i tusentals år, och att det ligger frön i en grav bevisar inget rus. Frönas storlek och utseende tyder dessutom på vilda eller vildliknande plantor, inte på de sorter som odlades för olja och fiber, enligt Riabogina.

Vad håret visar

Det avgörande kommer från håret. Med högupplöst masspektrometri hittade forskarna tydliga signaler som stämmer med cannabinol, CBN, i flera prover från den centrala gravkammaren. CBN bildas när THC oxiderar. Forskarna fann också svagare signaler som stämmer med THC:s massa (ScienceDaily).

Analysen säger inget om hur mycket som användes eller hur. Rök och förtäring är båda möjliga. Studien publicerades i Science den 5 november, och laget kom från Tyskland, Ryssland, Sverige och Schweiz.

Om tolkningen håller flyttas gränsen bakåt med omkring 300 år. Det äldsta säkra belägget hittills var kemiska spår på träkärl i Kina, omkring 2 500 år gamla.

Kritiken

Volker Auwärter, som leder avdelningen för rättstoxikologi vid universitetssjukhuset i Freiburg, kallar håranalysen vetenskapligt svag. Hans invändning är att datan inte skiljer mellan att någon har konsumerat hampa och att håret har tagit upp spåren utifrån, genom att ligga begravt tillsammans med växten (AP via PBS). Han menar att en rättstoxikologisk kontroll hade varit enkel att ordna.

Elisa Guerra Doce vid universitetet i Valladolid, som forskar om bruk av medvetandepåverkande ämnen i Europas förhistoria, ser det annorlunda. Hon påpekar att toxikologisk håranalys har använts i arkeologin förut, och menar att studien visar att växten användes och inte bara lades ned som gravgåva.

Huvudförfattaren Gino Caspari vid universitetet i Bern har också antytt att hampa kan ha använts för att bedöva människor som skulle offras, eftersom högen innehåller spridda människoben. Arkeologen Adam Brumm vid Griffith University kallar den tanken spännande men mycket spekulativ (New Scientist).

Den svenska delen

Riabogina forskar vid Institutionen för historiska studier i Göteborg och studerar pollen och växtrester från utgrävningar. År 2019 kontaktade hon arkeologerna från Sankt Petersburg som grävde i Tuva, och tillsammans tog de fram en metod för att samla in växtresterna ur högen, ett tidskrävande arbete där även mycket små växtdelar måste tas till vara. Under pandemin ledde hon arbetet på distans (Göteborgs universitet).

Enligt Riabogina var det aldrig planen att studera hampa. Fyndet var oväntat. Nu vill forskargruppen samla in mer material för att förstå hur växten domesticerades och vilken roll den spelade i forntida ritualer. Att både fröna och spåren i håret finns i samma grav gör det möjligt att jämföra den vilda växten med den hampa som odlades för andra ändamål.