Löparens rus har i decennier förklarats med endorfiner. Två studier har flyttat den förklaringen. Den första lät människor, hundar och illrar arbeta på löpband och mätte vad som kom ut i blodet. Den andra tog reda på vilka receptorer effekten faktiskt går genom. Det de tillsammans visar är smalare än rubrikerna om saken, och intressantare.

Tre arter på samma löpband

Hundar är löpdjur. Illrar är det inte. De tillhör vad zoologin kallar kursoriala respektive icke-kursoriala däggdjur, alltså djur som är byggda för uthållig förflyttning och djur som inte är det. Människan hör till den första gruppen och delar en lång rad morfologiska drag med den.

Det är den skillnaden Raichlen och medarbetare byggde ett försök kring, publicerat i Journal of Experimental Biology i april 2012 under rubriken "Wired to run". De mätte cirkulerande endocannabinoider hos människor, hundar och illrar före och efter arbete på löpband.

Resultatet har tre delar, och den andra är den som oftast tappas bort:

1. Människor och hundar fick en signifikant höjning av endocannabinoidsignaleringen efter löpning på hög intensitet.

2. Samma arter fick ingen signifikant höjning efter promenad på låg intensitet.

3. Illrarna fick ingen signifikant höjning efter arbete på någon intensitet alls.

Det är alltså inte rörelse i sig som höjer nivåerna. Det krävs uthållighetsarbete, och det krävs att djuret är byggt för det. Författarnas egen slutsats är att detta är det första belägget för att skillnader i signalsubstanser mellan arter kan förklara skillnader i hur de rör sig, och att en neurobiologisk belöning för uthållighetsarbete kan vara skälet till att människor och andra löpdjur springer trots att det kostar energi och medför skaderisk.

Musen som visade var det sitter

En höjning i blodet är inte ett bevis för att höjningen orsakar något. Det steget togs 2015, av Fuss och medarbetare i PNAS, under den rakare rubriken "A runner's high depends on cannabinoid receptors in mice".

Gruppen kombinerade farmakologi, molekylärgenetik och beteendeförsök i mus, och delade upp löparens rus i beståndsdelar i stället för att behandla det som en känsla. Tre av dem gick att mäta i djuret:

  • Minskad ångest. Beror på intakta CB1-receptorer på GABAerga nervceller i framhjärnan.
  • Minskad smärta. Beror på aktivering av perifera CB1- och CB2-receptorer.
  • Sedering. Påverkades varken av blockad av cannabinoidreceptorer eller av blockad av opioidreceptorer.

Den sista raden är värd att stanna vid. Det här är inte en studie som avfärdar opioiderna över hela linjen. Löpning höjer nivåerna av både betaendorfin och anandamid i blodet, vilket författarna själva skriver ut. Vad försöket visar är vilken receptorblockad som tar bort vilken komponent, och för sederingen tog ingendera bort något.

Den del ingen mus kan svara på

Här kommer meningen som borde stå i varje referat av studien och nästan aldrig gör det. Författarna skriver rakt ut att eufori inte går att studera i musmodeller.

Eufori är samtidigt den komponent de flesta menar när de säger löparens rus. Den plötsliga lyckokänslan är hela anledningen till att uttrycket finns.

Så det som är visat är att två av komponenterna, ångestdämpningen och smärtlindringen, är beroende av cannabinoidreceptorer hos mus. Den tredje, sederingen, verkar inte gå genom vare sig cannabinoid- eller opioidreceptorer. Och den fjärde, euforin, är obesvarad i båda riktningarna. Studien varken bekräftar eller motbevisar endorfinförklaringen för den delen. Den kunde inte pröva den.

Det är en distinktion som försvinner så fort fyndet återberättas, och den är hela skillnaden mellan att veta något och att ha bytt ut en berättelse mot en annan.

Vad studierna inte visar

Raichlens studie är jämförande och mäter cirkulerande halter. En halt i blodet är inte en upplevelse, och designen kan inte skilja orsak från följd hos de arter som svarade.

Fuss studie är gjord i mus. Slutsatserna om enskilda receptorpopulationer vilar på blockad och utslagna gener, alltså på ingrepp som inte går att göra i människa.

Och ingendera säger något om att tillföra något utifrån. Bägge handlar om kroppens egna molekyler under kroppens egen belastning. Det närmaste en praktisk slutsats man kan komma är att den vanliga förklaringen till varför löpning känns bra är sämre underbyggd än den låter, och att den art som inte behöver springa inte heller får betalt för det.

Läs mer

Vad kronisk stress gör med endocannabinoidsystemet, om samma system under motsatt belastning.

Denna artikel beskriver publicerad forskning om kroppens eget endocannabinoidsystem. Den utgör inte medicinsk rådgivning och innehåller inga påståenden om hälsoeffekter av cannabidiol eller andra produkter.