Det finns ett signalsystem i kroppen som de flesta aldrig hört talas om,
trots att det sitter i varje ryggradsdjur och reglerar det mesta som har
med balans att göra. Det heter endocannabinoidsystemet, och under de
senaste femton åren har en av de mest konsekventa fynden inom
stressforskningen varit att långvarig stress förändrar det.
Det här är en genomgång av vad som faktiskt är visat — och en lika
noggrann genomgång av var forskningen tar slut.
Systemet som byggs på beställning
Endocannabinoidsystemet består av receptorer, kroppsegna signalmolekyler
och de enzymer som bygger upp och bryter ned dem. Receptorerna kartlades
under 1990-talet: CB1 beskrevs 1990, CB2 1993. Den första kroppsegna
signalmolekylen — anandamid — identifierades 1992, uppkallad efter
sanskrits ord för lycksalighet.
En detalj gör systemet ovanligt. De flesta signalsubstanser tillverkas i
förväg och lagras i blåsor tills de behövs. Anandamid gör inte det. Den
byggs på beställning, direkt ur cellmembranets fettsyror, i den stund
den behövs, och bryts ned kort därefter av enzymet FAAH.
Det är alltså inte ett system konstruerat för att hålla en nivå. Det är
konstruerat för att svara på ett läge — och det är just därför långvarig
belastning kan slå så hårt mot det.
Vad stress gör: mekanismen, steg för steg
Sambandet mellan stress och endocannabinoider hör i dag till de bäst
kartlagda på området. Kortfattat: stress sänker anandamidnivåerna, och
kronisk stress ger en nedreglering av CB1-receptorer i så gott som varje
hjärnregion som undersökts.
Det intressanta är att mekanismen är känd i detalj, inte bara som
korrelation. I en studie publicerad i
visade Gray och medarbetare hur det går till:
1. Stress frisätter CRH — kortikotropinfrisättande hormon.
2. CRH aktiverar receptorn CRHR1 i amygdala.
3. CRHR1-aktiveringen ger en snabb ökning av FAAH-aktiviteten —
samma enzym som bryter ned anandamid.
4. Anandamidnivåerna i amygdala faller.
5. Den hämmande ton som anandamid normalt utövar försvagas, HPA-axeln
aktiveras lättare, och ångestbeteendet ökar.
Forskarna visade också det omvända: när FAAH blockerades uteblev
effekten. Det är alltså inte en följd av stressen i största allmänhet,
utan en specifik enzymatisk händelse.
Fältet i stort är sammanfattat av Morena, Patel, Bains och Hill i
en översikt som fortfarande är standardreferensen.
Och det är inte bara djurmodeller
Invändningen mot allt ovanstående skriver sig själv: det är råttor och
möss. Men det finns humandata, och de pekar åt samma håll.
I en PET-studie publicerad i
undersökte Neumeister och medarbetare 25 obehandlade personer med
posttraumatiskt stressyndrom, 12 traumaexponerade kontroller och 23
friska kontroller. Deltagarna genomgick magnetkameraundersökning och en
PET-skanning med radiospåraren [11C]OMAR, som binder till
CB1-receptorn.
Resultatet:
- PTSD-gruppen hade fler CB1-receptorer i de hjärnregioner som
hanterar rädsla och ångest
- PTSD-gruppen hade samtidigt lägre nivåer av anandamid
- De tre måtten tillsammans — CB1-bindning, anandamid och kortisol —
klassificerade omkring 85 procent av fallen korrekt
Det är bilden av ett system som skruvat upp mottagningen därför att
signalen tryter. Precis vad man skulle vänta sig av en receptor som
under lång tid fått för lite att svara på.
Varför det är relevant utanför PTSD-forskningen
PTSD är en ytterlighet, och inget i det här ska läsas som att vanlig
arbetsstress är samma sak. Men mekanismen som beskrivs — CRH, FAAH,
anandamid — är inte diagnosspecifik. Det är kroppens allmänna
stressmaskineri, och den kopplingen är själva poängen: hög vaksamhet
över tid är inte en känsla, det är ett biokemiskt tillstånd som går att
mäta.
Det ger också ett fysiologiskt underlag åt en hypotes som länge
diskuterats i kanten av fältet. Ethan Russo föreslog 2004, och omprövade
2016, att ett underfungerande endocannabinoidsystem kan ligga bakom
tillstånd som saknar tydliga fynd men delar drag — migrän, fibromyalgi,
irritabel tarm. Han kallade det klinisk endocannabinoidbrist. Hypotesen
har kritiserats för att vara svår att pröva. Stressforskningen ger den
åtminstone en trovärdig väg in: här finns en dokumenterad mekanism för
hur ett sådant underskott skulle kunna uppstå.
Var forskningen tar slut
Här måste texten byta ton, för det är i nästa steg de flesta artiklar om
ämnet spårar ur.
Ingenting ovan visar att något utifrån åtgärdar detta.
Vad som finns är två separata iakttagelser som pekar mot varandra:
Den ena: långvarig stress sänker kroppens anandamid, via en känd
enzymatisk mekanism, mätbart både i djurmodell och i människa.
Den andra: i en klinisk studie av Leweke och medarbetare, publicerad
i Translational Psychiatry 2012,
där cannabidiol jämfördes med det antipsykotiska läkemedlet amisulprid,
steg serumnivåerna av anandamid signifikant i CBD-gruppen — och
ökningen samvarierade med den kliniska förbättringen. Forskarna
föreslog att CBD bromsar nedbrytningen av anandamid snarare än att
ersätta den.
Den slutsats som ligger närmast till hands, att det ena därför skulle
avhjälpa det andra, har ingen prövat kliniskt. Lewekes studie gällde
schizofreni, inte stress. Den var liten. Mekanismen är omdiskuterad —
det finns forskare som menar att effekten går via bindningsproteiner
snarare än via FAAH-hämning.
Att två fynd pekar mot varandra är inte ett tredje fynd. Det är en
hypotes som väntar på att någon ska pröva den.
Varför luckan finns
Det är värt en avslutande reflektion att frågan är så uppenbar och ändå
oprövad.
En del av förklaringen är strukturell. Cannabis placerades 1961 i FN-
konventionens strängaste kategori och 1970 i Schedule I i USA — en
kategori som per definition saknar erkänd medicinsk användning.
Forskning krävde inte bara tillstånd utan råvara från en enda federalt
licensierad odling. Det monopolet bröts först 2021. Merparten av de
kontrollerade humanstudierna på cannabidiol är publicerade efter 2010.
Fältet är alltså inte färdigundersökt och väntande på sammanfattning.
Det är ungt. Och den här frågan — vad händer med ett stressdränerat
endocannabinoidsystem om man tillför något som bromsar anandamidens
nedbrytning — är en av de mer näraliggande som ännu inte fått sitt svar.
—
Källor
- Gray JM, Vecchiarelli HA, Morena M m.fl. (2015). ”Corticotropin-Releasing
Hormone Drives Anandamide Hydrolysis in the Amygdala to Promote Anxiety.”
Journal of Neuroscience 35(9):3879–3892.
- Morena M, Patel S, Bains JS, Hill MN (2016). ”Neurobiological Interactions
Between Stress and the Endocannabinoid System.” Neuropsychopharmacology
41(1):80–102.
- Neumeister A, Normandin MD, Pietrzak RH m.fl. (2013). ”Elevated brain
cannabinoid CB1 receptor availability in post-traumatic stress disorder:
a positron emission tomography study.” Molecular Psychiatry 18:1034–1040.
- Leweke FM, Piomelli D, Pahlisch F m.fl. (2012). ”Cannabidiol enhances
anandamide signaling and alleviates psychotic symptoms of schizophrenia.”
Translational Psychiatry 2:e94.
- Russo EB (2016). ”Clinical Endocannabinoid Deficiency Reconsidered.”
Cannabis and Cannabinoid Research 1(1):154–165.
*Denna artikel beskriver publicerad forskning om kroppens eget
endocannabinoidsystem. Den utgör inte medicinsk rådgivning och innehåller
inga påståenden om hälsoeffekter av cannabidiol eller andra produkter.*